Vad är en karriär egentligen?

Nolia Karriär har en lång karriär bakom sig, om man kan säga så om ett arrangemang.

Med start 1991 i Umeå, har mässan under årens lopp ändrat karaktär, namn och orter men målgruppen har i stort sett varit oförändrad, unga personer som erbjuds en dag av information, inspiration och möjligheter till sin påbörjade livsresa.

Jag har varit med från starten och sett mässans tillväxt parallellt med min egen utveckling. Att jobba med ständig förbättring och utveckling är enormt roligt och givande. Det är också ett stort ansvar att ligga i framkant i arbetsmarknadens alla skiftningar och politikers beslut, allt för att ge en bra bild till besökarna om möjligheterna till utbildning och arbete. Så här i backspegeln kan jag dock tycka att vi i norr har missgynnats av företag och utbildningsanordnare. Vi har inte fått samma utbud av utställare nationellt som mässorna söderut, bara för att vi ligger så långt från huvudstaden.

Är det då några händelser som sticker ut när jag nu tittar bakåt? Tjejen som tyckte att det inte fanns något för henne. Bara tråkiga montrar och ointresserade utställare, men hon beslöt att gå ett varv till i mässhallen. Den första utställare som hon tyckte var trevlig – dit skulle hon söka. Vilket så skedde – idag är hon sjökapten. Eller en annan tjej som förtvivlat kom till mig och tyckte hon var värdelös, för hon hittade inget av intresse. Vi gick ett varv tillsammans och stannade till hos en utställare som bjöd på apelsiner. Men man skulle kasta pil först, de hade en darttavla med deras utbildningar. Hon kastade en pil som hamnade på den smalaste lilla remsa, ett under att pilspetsen rymdes och där fanns utbildningen. Fick hon en apelsin? Kommer faktiskt inte ihåg. Men hennes entusiasm och glädje över att hittat något som verkade passa kommer jag alltid att minnas. Hon sökte, kom in och tillbringade tre kreativa år på en högskola, vilket blev början på hennes karriär.

Jag har även upplevt stora rädslor i jobbet. Den ena gången hade vi en minister som skulle inviga mässan och som hade en hotbild över sig. Två livvakter följde honom vart än han gick, vi fick också säkra våra lokaler. Under den efterföljande lunchen satt jag med ministern, vakterna var strategiskt utplacerade. Kunde inte äta, det enda jag tänkte på var att om det kommer någon som skjuter mot honom kan jag bli träffad. Tvivlar på att någon märkte hur livrädd jag var, tack och lov! 11 september 2001 var jag i Seoul på Yrkes VM, när vår guide hysteriskt väckte oss på morgonen och skrek att vi skulle sätta på tvn och där såg vi hur planet gång på gång kraschade mot byggnaden i en inspelad repeat. Tävlingarna skulle hållas bredvid World Trade Center i centrala Seoul, snabbt intog de amerikanska militärfordonen gatorna, slog en ring runt byggnaderna och världen kändes med ens grå och skräckfylld. För att inte tala om rädslan som fanns hela flygresan hem.

Ett roligt minne är de amerikanska utställarna för ett antal år sedan, som inte hade sett snö på riktigt tidigare. Under mässfesten hade vi uteaktiviteter och de deltog med hjärtans lust trots kylan. Men på morgonen hade deras läppar blivit såriga och nariga. Under frukosten hördes glada rop och berömmelser över Stadshotellet och mässan som sett till att det fanns Lypsyl på frukostbordet. Lyckliga skruvade de upp den lilla tuben och smorde in sina läppar rikligt – med Kalles Kaviar. Skulle tro att det sved, men dessa fantastiska damer skrattade och skrattade, för att inte tala om alla andra gäster i frukostmatsalen. Karriär är för mig erfarenheter som byggs på som byggstenar i livet, allt eftersom åren går. Att våga utmana, ta chanser, se runt hörnet, gå utanför boxen, misslyckas, lyckas. Säger jag som bara har haft två arbetsgivare i mitt liv till dess jag var 61 år. Då hoppade jag ett steg rakt ut i luften och bytte jobb och arbetsgivare, ett år senare hoppade jag två steg och bytte igen, mina barn jublade över sin modiga mamma och jag tackade mina tidigare arbetsgivare som låtit mig växa och utvecklas, så att jag tog dessa nya utmaningar. Nu är jag snart pensionär och ser fram emot nästa höga hopp, för hoppa det ska jag!

Nolia / fd projektledare Inger Bäckström